Bollen är rund

Ja i fredags efter träningen var det då dags att åka och möta mina kära efterlängtade vänner, Andrea o Maria. Det var extrema glädjescener som utspelade sig på parkeringen i Schaffhuuuuse vill jag lova. Jag och Andrea studsade runt o kramades, när vi sedan lossar vårt grepp om varandra något så dyker en söt japansk tjej upp bakom Andrea och säger "Hej Lena"... Min hjärna tar några sekunder på sig att fatta att det är Mucki som står där!!!!! Shit vilken chock o vilken glädje, jag bara kastade mig på henne, haha så underbart! Dom bokade hennes biljett hit till mig i september då Andrea bokade sin, sedan har dom lyckats hålla detta hemligt för mig hela tiden, så coolt, shit vilken överraskning!

Sedan kastade jag mig på Maria och så hoppade vi runt i ett kramkalas! Så underbart att hon kom hit hon också, min underbara Maria! =)

Vi hade en fantastiskt bra helg, en mycket händelserik helg på alla sätt. Bl a så kom aldrig Andreas väska på flygplatsen, så det var många telesamtal till olika flygplatser, flygbolag mm, vi gjorde även en tripp till zurich airport för att få tala med någon personligen.

Sedan var vi i Zurich och lekte papparazzi, shoppade, åt mat och fikade. Sedan skulle vi ju ta oss därifrån med bil, tänk att det aldrig går riktigt bra att ta sig därifrån, vi var på väg mot Italien, vi var på väg mot Frankrike, sedan träffade vi Samir o hans kollegor i en bilmack som guidade oss rätt i zurichdjungeln. Det tog oss typ 2 timmar att åka hem från zurich, haha.

Sedan hade ju vi match mitt i allt detta, den gick käpp rätt åt skogen, vi vann första set, sen tog det stopp, vi spelade apdåligt! Lite trist att mina vänner fick se den matchen, men men. Vi livade upp stämningen med ett underbart besök på stans bästa restaurang. Där blev det mycket mat. Ett sjukt roligt minne är när Mucki har beställt en efterätt som var menad för två personer. När den ENORMA glasskålen kommer in med detta BERG av glass så bara viker vi oss  av skratt, det går inte att beskriva hur stor den var, hahaha. Vi kämpade alla fyra öfr att tömma skålen, men det gick inte.

Igår morse skjutsade jag dom alla till flygplatsen igen eftersom dom skulle åka hem t Sverige. ååå vad jag önskar att jag hade kunnat åka med dom hem!! Vi fikade på starbucks innan det blev dags att säga farväl, usch vad jobbigt det var, tårarna sprutade som på lilleskutt! Jag grät verkligen hela vägen hem, allt kändes bara så förtvivlat jobbigt. Jag är fortfarande nere.. men jag kämpar för att ta mig upp igen.